cracymormor

Jag tror att man alltid kommer att oroa sej för sina barn oavsett hur gamla dom blir...
Man kommer nog alltid att vara mamma, även om man sitter på "hemmet" ihop..
Jag 90 bast 0 ungarna typ 70 å jag säger att dom ska äta sina grönsaker....
Det hade varit kul.....

Tjingeling...

Funderar igen....

Vad är egentligen bäst ???
Det förflutna ?
Nu tiden ??
Framtiden ??

I det förflutna kan man minnas och minns allt roligt man har upplevt.
Allt man har lärt sej som att cykla , köra moppe,laga mat, känna vad kärlek är.....mm.
Men man minns också allt det negativa och hemska man har fått uppleva ...
Allt det tråkiga ..allt det ledsamma som när folk har lämnat jordelivet...

I nu tiden då ??
Jo, man bara är ju just nu och vet inte förren i morgon (i det förflutna)
vad man minns som bra eller dåligt, man kanske inte minns alls ???
Man är ju bara här och nu..
Kanske oroar man sej för framtiden ??
Det kan man ju förstås göra !!

Framtiden då ???
Om den vet vi ingenting...
Vi vill nog inte veta heller..
Men alla undrar vi vad som väntar oss i framtiden , eller hur???
En del om framtiden vet vi ju , men aldrig hur det faktiskt kommer att bli ..
Och när vi väl vet tillhör så tillhör det det förflutna...

Man skulle kunna lägga in backen ibland och stanna tiden vid dom underbaraste tiden i våra liv..
Mina 3 barn är 3 såna ögonblick där jag skulle vilja kunnat stanna tiden lite...
Å njuta lita mer av själva födelseögonblicket..
En känsla som är helt otrolig...

Men vi lever i nuet och det är nog det bästa att ta varje dag för var dom är , eller ???

Tjingeling..

Tänk vilken tur att man inte vet vad som väntar bakom hörnet.
Jag funderar ibland på varför livet ska vara så jävla besvärligt !
Varför vissa människor bara glider igenom livet på ett smörpaket.
Själv tycker jag att jag blir motarbetad hela tiden.
Det händer en massa negativa saker hela jävla tiden...
Så fort man har hämtat sej ifrån något så kommer nästa grej....

Jag hinner aldrig få vara glad och lycklig tycker jag...
Allt känns så hopplöst och trist...
Ja, just nu är jag så piss less på allt...

Jag önskar jag kunde byta plats med min dotter och ta allt det hon går igenom..
Då finns det vissa mäniskor som skulle få se mej arg.. det lovar jag...
Jobb....
Ja hoppas det blir bättre snart.. pallar inte mer ..
Tur att man har lite att se fram emot framöver iallafall..
Men jag känner att mycket kan kvitta just nu..
Jag måste få tillbaks mitt människovärde, mitt självförtroende och självkänsla...

Give me back my life...

Japp ..
Så ska man opereras igen då !!!
Fredagen den 5:e februari ska jag operera mitt "triggerfinger".
Tyvärr är det på lillgrabbens 15 års dag , men det är inte mycket att välja på.
Det är ju höger hand jag opererar så det kommer ju bli lite små struligt med vissa
saker.
Ta bara att gå på toa, när man är van att torka sej med höger hand...
Inte så jävla lätt....

Inte kan man ju be om hjälp heller ju....

Det blir skönt att slippa disk o viss matlagning en stund iallafall...

-grabbar- Hjälp till här va / gör det och gör det....
Kan bli lite kul att få köra med dom lite..Fniss...

Nä skämt och sido så ska det bli skönt att få det gjort ..
För det är ganska besvärligt just nu.
Har ju väntat på detta ett par månader...

Nä nu ska jag in på face book...

Tjingeling...

När jag tänker tillbaka på min skolgång är det med blandade känslor.
Det får mej att må dåligt och jag undrar många gånger varför ingenting gjordes.
1:a klass upp till 5:an var allt jätte bra.
Men sen ...
Jag fick minst ett knyt nävsslag i mellangärdet varje dag.
Spräckt ögonbryn.
Spräckt läpp.
Tvingades att dansa på bord , upptryckt och hotad i hörnen.
Kallad för hora och massa annat.
Vi hade ett möte med mina föräldrar en mobbares föräldrar klass läraren samt rektor.
Men den här killens pappa tyckte inte att hans son gjorde något fel.
Han sa (pappan) att det var finsk sisu...
Att slå och hota en tjej ??
Mötet gav absolut ingenting....
Allt bara fortsatte...
Jag mådde skit och tom försökte hänga mej när jag var 12 år...
Ville bara få ett slut på det....
Men ingen tog tag i det..
Trodde i min enfald att det skulle upphöra när vi började i högstadiet, eftersom det var en större skola.
Men icke sa nicke...

Jävla puckot fortsatte....
De spred rykten om allt möjligt.
Det var väl en del lärare som såg att jag mådde dåligt men det var aldrig någon som sa något eller frågade..
En dag under lektions tid kom kuratorn och knackade på dörren..
- Diana kan jag få tala med dej sa hon..

Varför då  undrade jag ???

Väl på hennes kontor kom det en massa konstiga frågor som -
- är du med barn ??
Va fan !!!!
Är hon inte frisk eller ???
Sen efter det blev allt bara värre..
Blev kallad problem child mm av min mobbare..
Kuratorn kom stup i kvarten och skulle tala med mej och jag blev anklagad för att ta droger mm.mm..

Men ingen frågade mej om vad det var frågande om....
Sista gången kuratorn kom så sprang jag ifrån henne och bad henne lämna mej ifred..
Skolan blev olidlig att gå till så jag gick mer sällan dit..
Men ingen ringde hem o sa att jag inte var där...???
Att jag blev mobbad var det ingen som såg ??
Hörde aldrig någon någonting ??
Den tiden är förbi , men det ploppar upp som ett knivstick ibland..
Ärren sitter ju inte barra på kroppen utan även i själen..
Jag önskar att de hade brytt sej...
Men jag hoppas att rättvisa skippas en vacker dag...
Vilket det nog gör !!

Tjingeling...
//Diddi