cracymormor

Med min medfödda "allt som inte kan hända händer mej" så ..
Vad trodde jag egentligen ?
chaufförerna på bussen rökte..
Inte nog med det, de hade dessutom fönstret öppet så det var kallare än i en grav på bussen.
Jag frös som en hund och kunde inte somna ,jag måste sova för att orka med det som väntar.
Som om inte detta var nog .
Det klev på en ung, dunder drogad och galen tjej i Helsingborg.
Hon var totalt urflippad på alla tänkbara sätt.
Hon lyckades på något vis se till att hon fick sitta hos chauffören och röka hon med...
Stämningen på bussen började bli lite infekterad nu.

En äldre dam som satt några stols rader framför mej gick och klagade hos föraren.
Men det skulle hon inte ha gjort.
den där galna tjejen började gapa och skrika på den äldre damen och utdelade ett par slag..
- Stackars tant, det blev helt tyst i bussen.
Ingen vågade göra någonting.
Chauffören lyfte inte ett finger för att hjälpa den äldre damen.
I normala fall hade jag haft civil kurage att gå emellan, men tjejen var så drogad att jag inte vågade.
Tystnaden fortsatte på bussen, det enda som hördes var när "drog bruden" skrek ut sin ilska på den äldre damen gång på gång.

Efter många om och men och jobbiga timmar så stannade bussen.
Klockan var 05.10 Äntligen dags att kliva av.
Men det skulle bli ytterligare 1 timme med bil innan jag var framme.
Men en timme i bil är ingenting mot 16 timmar på en "skräckbuss" som var värsta tortyren.
Tankarna började komma i mitt förvirrande trötta huvud.
Vad får jag se när jag kommer fram ?
äntligen framme.
Jag går in i huset.
Möter en svag mager förvirrad och blek figur .
En man som var märkt av sin sjukdom.
Jag kunde se smärtan han fick utstå i hans ögon.
Hans ångest var olidlig .
Jävla cancer..

Varför ska du finnas i hans kropp?
Jag ville inte se det här , jag vill inte vara här, vill inte att detta ska hända.
-gick flygresa från Stockholm bra frågade du ???!!
Vadå ??
Jag fattade ingenting..
Tydligen var du så påverkad av morfinet att du inte var riktig klar i huvudet.
Doktorn sa att det kommer att gå fort.
Dom ordnade hem en sjuksäng till huset och efter allt slit med att möblera om en halv dag stod säng , mediciner och annat på plats.

Du gick och la dej i sängen och verkade faktiskt trivas.
Innan fick du kämpa dej upp för trapporna för att kunna vila, men nu fick du ligga i vardagsrummet där du även kunde se på tv.
Du tittade på smurfarna lustigt nog och tyckte de var roliga.
Jag gjorde allt för du skulle ha det så bra som det bara gick och att den sista tiden skulle bli så smärtfri och lugn som möjligt.
Doktorn berättade en kväll att du hade begärt dödshjälp.
- Fy vad hemskt, sånt har vi inte i Sverige.'
Men jag kan förstå.

Den smärta du får genomlida måste vara grym, omänskligt.
Men jag hoppades på att jag skulle hinna åka hem innan du bestämde när du skulle få sprutan.
Vi fick 5 dagar ihop , sen var det dags för mej att åka hem.
Avskedet med dej var så jobbigt, jag visste ju att det var sista gången jag såg dej i livet.
Vi grät och jag sa vad du hade betytt för mej och framför allt min mamma, jag talade om hur mycket jag skulle sakna dej.
Sen fick jag rusa ut ur huset.
Jag klarade inte mer..

Bussresa hem igen 16 timmar av sorg och ångest.
Men det var en bra resa hem och det gick fortare än jag trodde.
Men huvudet var fyllt med tankar om dej.
Dagarna gick .
Efter 6 dagar hemma så satt jag nu i en bil..
För att åka dessa 80 mil.
För att ta avsked av dej.
Det var över nu..

Du hade vaknat på natten och bett att få byta pyjamas för att du var svettig.
- nu kan jag somna igen hade du sagt.
Du drog dina sista andetag tills du var i den eviga vilan..
Dina plågor var över .
Åter igen visste jag att jag skulle få uppleva något mer som jag aldrig upplevt innan..
Jag skulle se en död människa för första gången.. Visste att du ligger i sängen på en kyl madrass i vardagsrummet.
Hur ska jag orka ??

Resan gick fort..
Stod utanför dörren och ville bara åka hem igen..
>Jag fixar inte detta ,eller gör jag ??
Tänk om jag svimmar ? Hjälp jag vill inte jag vill åka hem igen.
jag slogs med mina egna känslor och fick övertala mej själv att gå in.
Stod i hallen och kände hur det började kittla i kinderna..
- Nej nu svimmar jag ..Tog ett par djupa andetag och tog ett par steg in i rummet.
Gömde huvudet under en schal, tog mod till mej och började "tjuvtitta" lite.
Plötsligt stod jag där framför dej.

Du var så fin, så vacker ,och verkade vara så fridfull.
Det såg ut som att du bara sov och jag viskade för att inte väcka dej.
Lite lustigt, men jag bara väntade på att du skulle slå upp dina ögon och säga
- Hello.
Man kunde inte se ett spår av all din smärta och ångest som du genomlidit.
Det var över nu på riktigt..
Du har sluppit ifrån allt det hemska.
Jag kan aldrig glömma min värst men ändå en fin upplevelse.
Här stod jag framför en död människa och tyckte det var vackert!

Begravningen som följde var så annorlunda mot här i Sverige ,men så otroligt fin och vi fick ett vackert avsked.
Jag trodde aldrig att jag skulle klara av någonting sånt här.
Allt det hemska men samtidigt allt det fina som jag fick se.
Jag hade aldrig heller trott att jag skulle tycka att döden kunde vara vacker.
Men jag måste bara säga att:
I Holland kan döden faktiskt vara vacker .

(till minne av Robby)